viktorek.blogg.se

När jag gick i ettan och såg treornas slutkonsert kändes det som en evighet innan det var vår tur. Allt var så långt borta att det kändes konstigt att tänka på det, men nu sitter jag här i alla fall, två år senare, och undrar vad fan som hände. Det var ju så mycket jag skulle hinna med innan jag gick ut gymnasiet. Vad hände med åren? Allt gick så fort. Vi har pratat så mycket om slutkonserten under alla år att det känns overkligt att vi faktiskt är mitt upp i den just nu. Innan första konserten hade vi ett litet "pepptalk" tillsammans med lärarna då Tommy sa, "Klockan 13.00 på torsdag spelar ni tillsammans för sista gången." Det är riktigt sorgligt när man tänker efter. När det sista avslaget på "Greater loss" letat sig ut genom aulans dörrar och förenat sig med sommaren är allting över. Jag saknar redan alltsammans.

Jag måste skjuta in en liten historia innan jag går och lägger mig. I fredags stannade klassen kvar efter skolan för att fixa scenen inför slutkonserten. Vi har en liten extrascen vid sidan av den stora scenen där vi kör de lite lugnare låtarna. Eftersom scenen är byggd av helt vanligt tråkigt trä tänkte vi piffa upp den lite genom att hänga ett gulaktigt skynke över den. När vi hade gaffat (tejpat fast med hjälp av silvertejp) fast skynket kommer Roger (vår musiklärare) gående, kliar sig i skallen och utbrister en aning bekymrat, "Men... Det ser ut som nån jävla bordell..." och går vidare som om inget hade hänt. Man får höra mycket roligt här i livet.